Tecken till varandra

En förälder på dagis hade berättat en häftig grej för pedagogerna på dagis häromdagen. Pappan fick det återberättat idag.

På väg hem i bilen försöker M, dryga 2 år, berätta något för sin pappa. När pappan inte förstår, ens efter tredje gången, börjar hon istället teckna det hon vill säga. Vet inte om pappan förstod bättre då men det känns så bra att barnen verkligen greppat att det är ett annat sätt att kommunicera på.

Heja lilla M!

198 kr/kg

Helgens svampskörd var nog värd ca 1600 kr i mataffären i Stockholm enligt mormorn. Nu ligger hälften i frysen och hälften på tork. Och ändå finns det minst lika mycket kvar där vi plockade idag, storebror och mamman. De står verkligen tätt som sparris som storebror säger.

Elsan är krasslig och har mest varit en liten febrig hög idag. Mycket bära och mycket svartsjuka. Den som bär lillasyster ska bära henne och när vi då byter ska hon istället vara hos den andra eftersom det är där lillasyster befinner sig just då. Dagens höjdpunkt för henne var när mamman sjöng alla arton sångerna i sångpåsen. Allra roligast är när mamman tecknar med lillasysters händer samtidigt. Som tur var tycker även lillasyster om att sjunga, i alla fall än så länge.

Vardagskväll hos Grodfamiljen

En annan typ av smärta

Elsa har definitivt en annan smärttröskel än oss andra. Jag har läst någonstans att allting liksom går lite långsammare, smärtreceptorer och nervsignaler, hos människor med en extra kromosom. Hos Elsa går det långsammare och det verkar inte heller ta lika hårt. Hennes gråt kommer liksom senare och iband gråter hon helt ljudlöst.

Märker ni andra med barn med Downs syndrom detta också?

Vi måste nog prata med förskolan om detta i alla fall eftersom de annars kanske missar att hon faktiskt vill bli tröstad och "blåst på", precis som barn som skriker i högan sky för minsta lilla törn.

Små tjejer i stoora sängar

Elsa är supernöjd med sin nya säng. Somnar sött bland en mängd kuddar som skyddar henne att ramma kanterna alltför hårt när hon snurrar runt i sömnen. Lillasyster är flyttad från babykorgen till Elsas gamla spjälsäng. Den som är mest nöjd över detta är nog Elsa som tycker att hon blivit extra stor när lillasyster tagit över hennes säng. Spelar duktig storasyster när Märta skulle sova sin eftermiddagslur och visade glatt, att nu minsann sover du här och jag i den andra sängen.

Pappan konstaterade med vemod igår att nu är babykorgstiden definitivt slut. Det kändes som att sätta punkt för en tid i livet. Lite sorgligt men samtidigt oundvikligt. Babykorgen får väl i framtiden fungera som docksäng till Elsas alla Pippidockor.

Barbapappa

Elsa har några nya favoriter. Pippi och Barbapappa. Hennes två Pippidockor bärs runt runt i huset och den ena har inte längre flätor utan mer ett afrokrull som en gloria runt huvudet. Barbapappa verkar vara ännu en favvo just nu. Hon hämtar böckerna från bokhyllan gång på gång och försöker faktiskt att säga Barbapappa även om det mest låter som Balbabappa.

Lillasyster hade idag Elsas gamla Barbapappaklänning på sig och Elsa blev riktigt arg när inte hon fick ha en likadan. Tecknade om och om igen Elsa, lika och pekade sedan på lillasysters klänning. Måste nog ta mig till Åhlens och införskaffa en ny klänning med Barbapappafigurerna på till Elsa.

BFK

Storebror har varit på fotbollsskola. Sådär 20 ungar i åldern 6-12 år. Storebror och hans 3 klasskompisar var yngst. I en och en halv timma har han dripplat, tränat bredsida, nickat och passat. Alla nya ord för honom. Vår familj är ingen fotbollsfamilj direkt, varken live eller på TV.

Han och kompisen A var så trötta i slutet att de, när de skulle para ihop sig två och två, blev stående hand i hand stirrande på övriga par som bollade hej vilt till varandra.

Stolt som en ny Zlatan kom han hem med fotboll, t-shirt och vattenflaska. Och en stor bula i huvudet och intorkat näsblod. Det kostar att ligga på topp.

BFK=Bäckhammars fotbollsklubb

Inget konstigt med det

I fredags var storebror, lillasyster och jag på Ikea. När vi stod och valde bland husgeråden såg jag plötsligt storebrors blick frysa fast. Jag sneglade och såg att han vilade blicken på en söt kvinna i 25-årsårs åldern som stod och tittade på ljusstakar. Hon hade Downs syndrom.

När vi kommit in på lampavdelningen frågade jag honom varför han tittat och han svarade helt självklart:

-Eftersom hon hade Downs syndrom.

Liksom inget konstigt med det, utan så var det. Vi pratade vidare om att hon nog var ute och köpte saker till sin lägenhet, kanske hade hon nyss flyttat.

Downradarn är påslagen hos oss alla.

Klonad mamma önskas

Iväll var det föräldrarmöte i skolan. Mamman blev kvar hemma med tre barn att lägga. För det mesta funkar det bra men ikväll var lillasyster inte med på noterna. Elsa blev ledsen, storebror bet ihop och mamman vankade av och an i rummet för att hålla lillasyster lugn. Tills lut lade sig de stora barnen för att sova och det lilla barnet ville ha käk. Lugnet lade sig. Mamman önskar att det gick att vara två mammor vid tillfällen som detta.

Dopad lillasyster

I lördags dopades lillasyster. Svenska språket spelar ibland storebror spratt. Till allas förvåning var hon glad och tillfreds under hela ceremonin. Annars har hon familjens häftigaste humör, den lilla damen. Dopet blev precis som vi önskade. Familiärt med alla barn framme vid altaret, våra tre och gudföräldrarnas två. Storebror hällde med stor koncentration i vattnet från Sandholmen i dopfunden. Vatten från världens vackraste ö, i en fantastisk söt Värmländsk kyrka. En bra blandning av vårt liv på något sätt.

Tårarna brände i ögonvrån när vi alla sjöng "Du är så värdefull". På Elsas dop valde vi en annan psalm eftersom jag inte klarade av den då. Nu gick det bra och jag sjöng den för alla våra underverk.

När prästen P blev för långrandig enligt de större kidsen hördes ett tyst viskande bakom våra ryggar:

-Vem är det som hänger på väggen?

-Men det är ju Jesus ju! (storebror har bläddrat i Barnens bibel)

-Han hänger liksom i händerna.

-Undrar varför han har sår på sidan liksom?

-Det var nog ett lasersvärd.

-Mmmmm

Och armarna sträck

Elsa träffade sjukgymnasten i måndags och mamman och pappan tycket det kändes bra. Utlåtandet var att Elsa rör sig bra, reser sig upp rätt och sätter sig ner med bra kontroll. Hon är överrörlig men inte extremt. Det vi ska tänka på är att hjälpa henne bli stadig i olika lägen och på olika underlag.

Elsa körde show och visade att hon kunde snurra, rulla, backa, sträcka armar osv osv. I anslutning till sjukgymnastens kontor fanns ett gym och Elsa fortsatte showen ute i gymlokalen. Sprang runt och hälsade på alla svettiga män och kvinnor som flitigt drog i sina vikter.

Återbesök om fem veckor för uppföljning. Känns bra!

Mormor och Morfar

Elsas mormor har en väninna som har en vännina som skrivit en bok om att bli mor- eller farförälder till speciella barnbarn. Boken heter Annorlunda barnbarn och är skriven av Monica Klasén McGrath. Mormor blev kontaktat av författarinnan som undrade om de kunde ställa upp på en intervju i Vi Föräldrar. Vi konfererade och kom fram till att syftet är gott. Så nu är Elsa i media igen. Texten återspeglar kanske inte riktigt hur mormor och morfar kände/känner utan är lite "snyftig" men Elsa är söt som vanligt tycker den partiska mamman.

Förundrad

Elsa har inte träffat någon sjukgymnast det senaste halvåret. Av många orsaker. Flytt, dålig uppföljning av Hab och tvekan inför den tilldelade sjukgymnastens kunskaper om Downs syndrom. Sent i våras fick vi tips om en privatpraktiserande sjukgymnast istället och nu ska Elsa träffa henne i nästa vecka. Till saken hör att mamman ska till samma institut på månad med mitt avslitna korsband. Elsas sjukgymnast var då smidig som en tiger och fixade en tid till henne i anslutning till min. Inte ska ni behöva åka till Karlstad två gånger på samma vecka och det verkar ju dumt att behöva vänta. Jag bara gapade i telefonen. Finns det sådana personer inom sjukvården?